Ögonkontakt
Än är vi inte där, men i sinom tid kanske det blir ändring. Det är flera månader kvar till valet, och politikerna bara pratar. De gör det med varandra. Men målet är ju att medborgarna ska känna att det är till dem som politikerna pratar. Vi vill inte vara åskådare runt en boxningsring, vi vill bli delaktiga i en process. Vi vill att politikerna ska titta oss i ögonen då de beskriver sina visioner av det svenska samhället. Vi vill komma fram till vem vi har förtroende för, och varför. Och då blir det lite väl sent om detta sker först de sista skälvande sekunder som avslutar den stora partiledardebatten i TV på fredagskvällen den 17 september, sista chansen före valet. För då, åtminstone, kommer den där vädjande blicken rätt in i kamerorna.
Under veckans startsträcka, det som kallats politikens supervecka, har medborgarna knappt funnits med. I Riksdagen i onsdags tågade partiledarna upp i god ordning och höll sina anföranden och frågade ut varandra. Och de tittade självklart mycket på den som just frågat, utom när blicken försvann ut i den plenisal som var nästan lika tom som en glesbygdskyrka en varm sommarsöndag. Att de kunde kasta en blick på det kameraöga vars röda lampa signalerade att där någonstans fanns befolkningen, det föll dem antagligen inte in. Inte undra på att tittarna nästan enbart bestod av journalister och analytiker av olika sorter, folk som hade betalt för att bevittna matchen. Plus ett antal pensionärer som hade tid och ork mitt på dagen.
Ett undantag var faktiskt ordvitsvrängare Göran Hägglund, som den här gången inte bara avstod från sina ofta nöjsamma språkliga krumelurer utan också tittade bort. Han vände än den ena, än den andra kinden till, ibland till och med nacken. Men aldrig möttes några blickar. Märkligt.
Och givetvis var det samma sak på söndagskvällen, när Fredrik och Mona skulle ställas mot varandra som två sumobrottare. Fast de trampade ganska försiktigt och strödde lite risgryn framför sig men undvek alla rusningar. Egentligen ville de nog inte slåss. Blickarna stadigt fästade på motståndaren. Kanske var de tillsagda av Agenda-redaktionen att göra så. Men medborgaren, som satt där och hade hoppats på ett eller annat svar på sina privata frågor, kan knappast ha gått till sängs klokare än innan programmet.
Vi fick veta att oppositionen och alliansen är rörande eniga om att pensionsöverenskommelsen är bra och ska bestå. Och båda gjorde klart att uppkomna klyftor nu borde, och antagligen skulle kunna, överbryggas med ytterligare skattelindringar för pensionsinkomster. Den ene tyckte det för rättvisans skull, den andre ville antyda att den finansiella utvecklingen såg ut att göra det möjligt. Men vem fick en känsla av att någon av kombattanterna talade direkt till de berörda?
Det var ett enkelt trestegsupplägg i samtalet: först pensionärerna, sedan de som jobbar, och sist ungdomarna. Sanden rök lika efter båda hoppen. Konfliktområdena var brännande men skutten oengagerade som ett träningspass utan publik. En bit över huvudet på oss alla.
Det är egentligen enkelt att se problemet: Fortfarande pratar man om folk, inte till dem. Pensionärerna i all sin rika mångfald är en grupp. Möjligen en hotfull sådan.
Men vi vill vara människor. Folk som är med i samtalet. Människor med ansikten. Att visa att man ser dessa vore i varje fall artigt och belevat. Men beteendet är också motiverat av att det är medborgarna som just nu har den verkliga makten. De vanliga makthavarna är de underställda, eller de blir det mer och mer. Ända fram till dagen efter valdagen. Då har medborgarna lämnat över ansvaret igen.
Så det vill till att politikerna snart börjar upptäcka oss. Att de söker ögonkontakt.
Text: Gunnar Degerman
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen
Publicerad: måndag 25 januari 2010